Inlägg publicerade under kategorin Söndagstimmen/Söndagskul

Av Hanna Boman - 13 oktober 2013 18:11

Denna söndagen så var det min tur att ha Söndagstimmen och det gick ju bra. Inte så värst många barn, utan nästan som vanligt tre stycken. Sen så var Julia med också för att jag hade gett henne lite "tillåtelse" till det, för att vara som en liten hjälpledare. Tack för hjälpen Julia! 

Ganska skönt, för då slapp ju jag läsa...hehe! Julia läste ju självklart först ur våran bok som vi håller på med nu plus att hon även läste ur Bibelsnack i grönsakslandet (den boken har vi haft tidigare & är rolig att läsa ur).


Men nu så kommer texten som var den som var dagens egentliga text då!



Fåret som kom bort


När Jesus talade, kom alla och ville lyssna.

Folk som tyckte om att de var bra.

Och folk som inte var så bra, såna lurades och ljög, såna som rånade folk och stal saker.

De som tyckte att de var bra gillade inte alls det här.

"Hör du, Jesus", ropade de. "Du säger att du kommer från Gud. Du kallar honom din far. Hur kan du då vara tillsammans med de här elaka människorna?"

Jesus tänkte til lite. "Jag ska berätta en historia", sa han.


"Det var en gång en herde som hade hundra får. Han kände igen dem allihop.

De vita och de svarta.

De fläckiga och de randiga.

De magra och de feta.

De med lite ull, och de med mycket ull.

Och varje kväll när han hade ropat in dem från fälten och samlat in dem i fållan, så räknade hen dem:

Ett, två, tre.

Fyra, fem, sex.

Sju, åtta, nio.

Och så hela vägen upp till hundra.

En kväll var det ett får för lite.

Nittiosju, nittioåtta, nittionio,

Men han kom aldrig till hundra, för det sista fåret var borta!

Herden såg sig om i fållan. 'Det är Björnbär!', sa han. Det är Björnbär som är borta.' Och vad tror ni han gjorde?

Sa han till sig själv: 'Äsch, jag har ju nittionio får kvar. Vad spelar det för roll om ett är borta?'

Naturligtvis inte! Fåret som var borta var lika viktigt för honom som de andra.

Så han tog sin vandrarstav och gav sig av, över kullar och fält, för att leta efter fåret som hade försvunnit.

Han letade i buskarna.

Han letade bakom stenarna.

Han letade nere i djupa klyftor.

Och till slut, när nästan hade gett upp hoppet - så hittade han fåret som hade försvunnit, och det satt fast i en massa stickiga grenar.

Herden ropade 'Hurra!'

Sen la han fåret över axlarna och bar hem det i säkerhet.

'Kom hem till mig!' ropade han till sina grannar.

''Kom hem till mig!' ropade han till sina vänner.

'Mitt får var borta, men jag hittade det igen. Nu ska vi fira!"


"Varför talar jag med människor som har gjort elaka saker?" sa Jesus. "Jo, därför att Gud är som herden. Och vi är alla hans får. En del stannar i fållan. Men några, som som de här rånarna och tjuvarna, vandrar iväg och går vilse. Någon måste ju leta efter dem och tala med dem. Och när de kommer tillbaks till Gud, så firar han också!"




 




 

ANNONS
Av Hanna Boman - 15 september 2013 19:30

Jaha, och så är även Söndagstimmen igång för den här terminen också.

Jag fick hoppa in som en liten reserv idag för att vedebörande som skulle haft det blev sjuk och då får man ju ställa upp.

Eeeh, jag kom till kyrkan med den sista bussen innan gudstjänsten började och kollade bara i den boken vi läser ur vilken text som var på tur. Inte så jättesvårt precis, hehe!

Fyra barn följde med mig ut idag i alla fall och  på texten jag läste, som blev den här;


"Jag kan se!"


"Jag har en fråga", sa en av Jesu vänner. "Här finns en man som har varit blind sen födseln. Beror det på att hans föräldrar gjorde något elakt?"

"Nej, sa Jesus. "Gud straffar inte folk genom att göra deras barn blinda. Men vet ni - Gud kan använda den här mannens blindhet för att visa sin stora makt."

När han hade sagt det, gick Jesus fram till mannen. Han böjde sig ner. Han spottade på marken. Han gjorde en deg av jord och spott. Och han strök den på den blinde mannens ögon. Det var riktigt kladdigt!

"Gå nu och tvätta dig i ansiktet", sa Jesus till mannen, "så kommer du inte att vara blind längre."

Mannen tvättade sig i ansiktet, precis som Jesus sagt åt honom. Och när han strök bort vattnet och öppnade ögonen - så kunde han se!

"Vi har en fråga", sa de som hade samlats omkring honom. "Är inte du den blinde som brukar sitta och tigga mat?"

"Jo, det är jag", sa mannen som förr var blind.

"Hur kan du se nu då?"

"Jag mötte en man som heter Jesus, och han strök lera i ögonen på mig!"

Folk tyckte det lät fantastiskt. Några började jubla.

Men så var det en annan som började tala: "Ursäkta mig, men jag har också en fråga."

Han som frågade var en man som undervisade folk i religion, och som inte gillade Jesus.

Varför? För att Jesus var en alldeles populär person, och för att han inte alltid tyckte likadant som de andra lärarna.

"Var det Jesus som gjorde det, sa du? Och det hände idag?" frågade läraren.

"Just det", sa mannen.

"Jamen, idag är det ju vilodag - den dag som Gud vilade. På vilodagen får ju ingen arbeta. Men att bota folk, det måste ju kallas arbete, eller hur? Hur kan den här Jesus vara på Guds sida om han bryter mot Guds lag?"

"Det vet jag inte", sa mannen. Men jag kan se!"

"Men det var en elak man som botade dig!" anklagade läraren.

"Vänta lite", frågade en annan. "Hur skulle en elak person kunna göra nåt så bra?"

"Det skulle jag också vilja veta", sa nån.

Och så frågade mannen som förr var blind alla möjliga frågor.

"Var du verkligen blind?"

"Eller var det bara på låtsas?"

"Vem är den där Jesus, förresten?"

Det blev för mycket för mannen som förr var blind.

"Hör på!" ropade han. "Jag vet inte svaren på alla era frågor, men en sak vet jag: Förut var jag blind, men nu kan jag se. Om han inte är sänd av Gud - hur skulle han då kunna göra något sånt?"

Lite senare, när mannen satt ensam, kom Jesus fram till honom.

"Jag vet att du har haft en jobbig dag", sa Jesus, "men jag har faktiskt också en fråga. Tror du att Gud har sänt mig?"

"Ja, det gör jag", sa mannen. Det gör jag verkligen."

Jesus log. "Då har jag inga fler frågor."





       

ANNONS
Av Hanna Boman - 12 maj 2013 19:11

Ojojdå, det var ju riktigt längesedan som jag hade Söndagstimmen nu. Hmm, minns inte riktigt när jag hade det senast. Men det var väl i februari någon gång!

Inte så många barn som var närvarande idag, tre stycken!


Nu så läste jag två texter idag, eftersom den första texten inte var så lång.


DE TVÅ SYSTRARNA


"De är inte rättvist", stönade Marta. "Det är faktiskt inte rättvist! Jag har städat hela huset. Skrubbat golvet så fingrarna värker. Men min syster Maria - det enda hon gör är att sitta och prata med Jesus."

"Det är inte rättvist", stönade Marta. "Det är faktiskt inte rättvist! Jag har plockat kycklingarna och bakat bröd och stått och svettats över spisen i flera timmar.

Men min syster Maria - det enda hon har gör är att prata med Jesus."

"Nu får det vara nog!" stönade Marta. "Nu får det faktiskt vara nog! Sopa. Tvätta. Diska. Allt har jag varit tvungen att göra, och det står mig upp i halsen!

Men min syster Maria - det enda hon gör är att prata med Jesus."

"Marta", suckade Jesus. "Marta, min vän. Jag är så glad att få komma hit. Huset är skinande rent. Maten är underbart god. Men var inte arg på din syster Maria.

För det är hon som valt rätt.

Laga mat och städa och diska, det är viktigt. Men ibland är det bättre att lägga bort borstarna och trasorna. För att vila. Och för att sitta och pata med mig.


DEN HJÄRTLÖSE TJÄNAREN


Petrus ställde en fråga till Jesus:

"Om någon gör mig illa eller sårar mig, och sedan säger 'Förlåt, jag är hemskt ledsen', hur många gånger ska jag då förlåta honom och och säga 'Äsch, det gör inget'?"

Men innan Jesus hann svara, gav Petrus själv svar:

Han tänkte att det skulle låta bra.

Han tänkte att det skulle låta storsint.

Han tyckte att det skulle vara ett svar som Jesus skulle tycka om. "Ska jag förlåta honom så mycket som ... sju gånger?" sa han. Det tyckte Petrus var mycket. Men Jesus var inte imponerad.

"Nej", svarade Jesus. Inte sju gånger. Men sjutiosju gånger."

Petrus funderade. Det blev en massa gånger.  En väldig massa gånger. Fler gånger än Petrus nånsin hade förlåtit någon.


Då berättade Jesus en historia:

Det var en gång en kung. En av hans tjänare var skyldig honom pengar. Inte bara lite pengar. Inte mycket pengar. Utan massor, massor, massor av pengar - miljoners miljoner!

En dag lät kungen kalla fram tjänaren till sig. Och eftersom tjänaren inte kunde betala sin skuld, bestämde kungen att mannen och hans familj skulle säljas som slavar. Tjänaren föll ned på knä.

"Förlåt, jag är hemskt ledsen", grät han. "Snälla du, ha tålamod och ge mig en chans till. Jag lovar att jag ska betala tillbaks allt jag är skyldig."

Kungen tittade på tjänaren. Han tyckte synd om honom. Och så, till tjänarens stora förvåning, log kungen och sa: "Äsch, det gör inget". Sedan sa han att mannen inte behövdebetala tillbaka pengarna, och så släpper han mannen fri!

Tjänaren skulle just lämna palatset för att fira. Men då då stötte han på en annan tjänare - en tjänare som var skyldig HONOM pengar.

Inte massor, massor av pengar. Inte ens mycket - utan bara ett par mynt!

Kom den förste tjänaren ihåg vad kungen hade gjort för honom? Inte en sekund. Han grep den andre tjänaren om strupen och begärde att få sina pengar.

Så den andre tjänaren föll ned på knä.

"Förlåt, jag är hemskt ledsen", grät han. "Snälla du, ha tålamod och ge mig en chans till. Jag lovar att jag ska betala tillbaks allt jag är skyldig."

Men istället för att säga "Äsch, det gör inget", så lät den förste tjänaren kasta den andra tjänaren i fängelse!

Kungen fick höras talas om detta. Och han blev så arg att han lät föra in tjänaren till sig igen.

"När du kom till mig och sa 'Förlåt, jag är hemskt ledsen' så sa jag att du slapp betala skulden, och jag sa 'Äsch, det gör inget'.

Varför gjorde inte du samma sak?"

Och sedan lät kungen kasta tjänaren i fängelse tills han kunde betala sin skuld.

Jesus tittade på sina vänner. "Gud är som den kungen. Vi säger 'Förlåt, jag är hemskt ledsen' till honom - fler gånger än vi kan räkna. Och ännu fler gånger säger han 'Äsch, det gör inget'. Och det enda han vill är att vi gör samma sak mot varandra."

"Förlåt, jag är hemskt ledsen", sa Petrus.

"De hade jag inte förstått."

Och Jesus bara log och sa: 'Äsch, det gör inget'.



Yes, detta var de två texterna som jag läste för tre barn idag under Söndagstimmen!




 


  

Av Hanna Boman - 3 februari 2013 20:31

Ojdå, det var ju riktigt längesedan som som jag hade söndagstimmen nu. Så det var roligt att vara med fem stycken barn ute idag under gudstjänsten!

Jag som inte är någon pysselmänniska alls, då brukar de alltid få rita något istället efter det jag har läst istället och ibland rita fritt!


Den här texten lästes av mig idag:


Pojkarna som alltid sa nej

Gud var mycket ledsen. Nästan hela hans folk hade slutat att lyssna till honom och att tala till honom och att följa hans regler.

"Ändra ert sätt att leva", varnade Gud dem, "annars måste ni lämna det här landetsom jag gav er för länge sedan."

Men folket ville inte lyssna. Så Gud lät deras fiender besegra dem, och förstöra deras städer, och föra dem hundratals mil, och de blev slavar i Babylon.

Men det fannsnågra bland Guds folk som inte hade glömt honom. Bland dem fanns fyra vänner: Daniel, Shadrak, Meshak, och Aved-Nego.

Så Nebukadnessar, Babylons kung, beslutade sig för att behandla dem väl. Han gav dem mjuka sängar, ordentlig mat och han lät dem gå i de allra bästa skolorna - bara för att han hoppades att de skulle glömma det land de hade lämnat bakom sig.

Men Nebukadnessar hade inte räknat med att det var pojkar som alltid sa nej.

Överste kammarherren, kungens finaste tjänare, hade fått i uppdrag att göra dessa pojkar till goda babylonier.

"Till middagen ikväll", förklarade han, "får vi välja något av följande från kungens meny: festlig fläskkorv, fylliga fläskkotletter eller fläskpaj!"

Kungens mat såg god ut. Men Daniel, Shadrak, Meshak och Aved-Negro visste att maten var gjord av sådant som Gud hade sagt att de inte skulle äta. Det var Guds regler, som de hade lärt sig i sitt eget land. Regler som deras Gud hade gett dem. Och de hade lovat att aldrig glömma de reglerna, sitt land och sin Gud. Därför vände de sig till kungens tjänare och sa med en röst: "NEJ!"

Tjänaren kunde inte tro sina öron.

"Ingen festlig fläskkorv?" flämtade han.

"NEJ!" sa Aved-Nego. "Men jag skulle inte ha något emot ett par morötter."

"Inga fylliga fläskkotletter?"

"NEJ!" sa Meshak. "Jag tar en grönsallad."

"Inte ens en finfin fläskpaj?"

"NEJ!" sa Shadrak. "men några bönor skulle sitta fint."

"Kungen kommer att bli mycket arg", förklarade tjänaren. "Om ni inte äter den här maten, så blir ni trötta och sjuka. Och då kommer kungen att straffa mig. Kan ni ändra en, snälla?"

"NEJ!" sa Daniel. Men du får några problem, för vi kommer att bli trötta och sjuka. Säg till kungen att vi vill ordna en tävling. Under tio dagar kommer vi fyra bara att äta grönsaker och dricka vatten. De andra pojkarna i palatset kan äta er mat. Och sen ska vi se vem som är sjuk och vem som är frisk."

Det gick tjänaren med på. Och kungen också. Och under tio dagar sa pojkarna som alltid sa nej NEJ till allting utom grönsaker och vatten. De andra pojkarna åt så mycket de orkade av kungens mat.

Vad hände? Den Gud som Daniel, Shadrak, Meshak och Aved-Nego inte ville glömma, glömde inte dem! Och när tävlingen var slut såg pojkarna som alltid sa nej mycket friska och starka ut. Mycket friskare och starkare än de andra pojkarna, faktiskt!

Så från den dagen fick Daniel, Shadrak, Meshak, och Aved-Nego äta vad de ville. Och allt för att de var trogna sin Gud. Och för att de alltid var pojkarna som alltid sa nej.


 





Av Hanna Boman - 23 september 2012 21:21

Idag fick vi till det, Linnéa och jag. Vi hade söndagstimmen ihop med två barn, så ett barn var kan man väl säga. Trodde väl i början att det inte skulle komma några barn alls, men jag börjar tro att barnen vet om att jag har söndagstimmen så därför kommer de inte. Äsch, nej så är det nog inte. Men det var ju Linnéas första gång och jag skulle visa henne lite hur det går till, så lite småtrist att inte det var så många barn ändå.


Denna texten lästes idag:


EN KRUKA OCH ETT KRUS

Elia överlevde länge i sin Restaurang Korpravinen. Men eftersom det inte regnade torkade bäcken så småningom ut.

"Vad händer nu då?" ropade Elia till Gud. "Jag kommer att dö av törst om jag stannar här!"

"Kom ihåg att jag är den sanne guden", sa Gud. "Jag är inte någon staty gjord av grenar och stenar. Jag har planerat allting. Det finns en änka som bor i Sarefat, inte långt härifrån. Gå dit och be att få stanna hos henne. Hon kommer att ta hand om dig."

Så Elia gick till Sarefat, och där fann han en änka som gick och plockade pinnar på marken.

"Ursäkta", sa han till henne. "Kan jag få lite bröd och vatten är du snäll?"

Kvinnan slutade plocka upp pinnar och stirrade på Elia.

"Jag har inte något bröd", sa hon trött. "Allt jag har är en handfull mjöl i en kruka och lite olja i ett krus. Nu plockar jag några vedpinnar, så att jag kan gå hem och göra upp en liten eld. Jag ska blanda mjölet och oljan till en brödkaka som jag baksar på elden. Sen ska min son och jag äta brödkakan  och lägga oss ner och dö. För detta är allt vi har kvar."

Det var en sorglig historia, och Elia tyckte synd om änkan. Men sen kom han ihåg: Gud var den sanne guden. Inte någon staty gjord av stenar och grenar. Och Gud hade sagt till honom att änkan skulle ta hand om honom.

Så Elia sa till kvinnan vad hon skulle göra.

"Du måste lite på mig", sa han. "Jag tjänar den sanne guden och han har lovat att ta hand om oss. Baka en liten brödkaka åt mig av det du har i krukan och kruset. Sedan kan du baka en åt dig själv och din son. Jag lovar dig att det som finns i krukan och i kruset aldrig kommer att ta slut!"

Kvinnan litade på Elia. Hon gjorde vad han hade sagt åt henne. Och precis som han hade lovat så fanns det alltid lite mjöl och olja kvar, hur mycket mjöl hon än tog ur krukan, och hur myket olja hon än hällde ur kruset.

Så klarade sig Elia genom torkan, trots att den varade i tre hela år:

Med hjälp av korpar i en ravin, med olja och mjöl från änkans kruka och krus, och - mest av allt - för att han litade på den sanne guden och inte på någon staty gjord av stenar och grenar.


 

Av Hanna Boman - 6 maj 2012 22:02

Ojdå, idag hade jag söndagstimmen i kyrkan. Det var roligt som alltid, lite fler barn den här gången än sist jag hade det för en månad sedan. Idag var det sammanlagt fem barn.


Den här texten stod på tur idag:


SIMSONS STORDÅD

Simson var en stark man.

Men han var inte stark för att han lyfte tyngder. Han var inte stark för att hangjorde många armhävningar. Och han var inte stark för att han hade stora muskler.

Nej - Simson var stark för att hans mamma hade lovat Gud att hennes son aldrig skulle dricka starkt vin. Att hennes son aldrig skulle drixka starkt öl. Och att han aldrig, aldrig skulle klippa håret.

Och när Simson blev vuxen gav han samma löften.

Simson var stark tack vare Gud. Så en dag bad Gud Simson använda sin styrka.

"Filisteerna gör mitt folk illa", sa Gud. "Jag vill att du skyddar dem."

Och det gjorde Simson. Han vandrade runt i landet som en enmansarmé och ställde till problem för filisteerna när han än stötte på dem. Han fångade trehundra  rävar. Han tog facklor, band ihop rävsvansarna två och två och fäste en fackla i varje svanspar. Sedan tände han facklorna och släppte ut rävarna på filisteernas sädesfält, så att all säden brann ner!

"Med åsnekäken slog jag dem - de såg ut som åsnor!" skröt han.

Och hans hår fortsatte att växa.

Och när filisteerna trodde att de hade omringat honom i staden Gaza slet han loss den enorma stadsporten och flydde - porten tog han på ryggenoch bar upp till toppen av ett berg!


Och hans hår bara fortsatte att växa!

I tjugo år skyddade Simson Guds folk, skyddade Simson israeliterna dem med den styrka som Gud har gett honom.

Och han hår bara fortsatte att växa!


 

Av Hanna Boman - 1 april 2012 21:45

Nu denna dagen har jag haft söndagstimmen och det gick ju alla tiders. Dock endast tre barn som var där. Två vuxna och tre barn. Ja, idag fick Rebecca vara med och få se hur det går till. Så lite retfullt kanske att det inte var fler barn ändå, fast vi gjorde vad vi skulle.

Denna texten läste jag idag:


En lång färd

 

"Vi är varma", klagade folket.

"Vi är hungriga", stönade de.

"Vart är vi egentligen på väg?" undrade de.

Mose bara suckade och skakade på huvudet. Gud hade befriat israeliterna. Och nu förde han dem tillbaka till deras speciella land - det land han hade gett åt Abraham, Isak och Jakob. De borde vara tacksamma. De borde vara glada.

Men allt de gjorde var att gnälla.

"Vi är trötta."

"Vi är törstiga."

"Är vi inte framme snart?"

Så Mose bad till Gud. Och Gud svarade.

Han lät friskt vatten rinna ur alla klippor!

Han sände feta fåglar som de åt till middag.

Och han täckte marken med söta, vita flingor till frukost. (Folket kallade det "manna" - ett ord som betyder "Det här smakar bra, vad det än är!")

Slutade israeliterna att klaga? Inte en sekund.

"Vi har gått vilse."

"Vi är rädda."

"Vi skulle ha stannat i Egypten."

"Dumheter!" sa Moses. "Gud har lovat att föra oss till vårt land. Och han har valt ut oss som sitt folk. Vi kan lita på att han gör vad som är bäst för oss."

Och det gjorde Gud.

Om dagen ledde han dem på vägen med ett stort, vitt moln. Om natten med en brinnande fackla. Och han visade sitt folk vägen genom vildmarken.

Sedan kallade Gud upp Mose på en bergstopp, och där gav han honom tio regler som hans folk skulle följa för att få ett gott och lyckligt liv.

Och till slut visade Gud dem ritningarna till ett tabenakel - ett tält där de kunde be och sjunga till hans ära.

Det borde ha hjälpt. Det borde det verkligen. Men Guds folk bara fortsatte att klaga.

"Vad komer att hända med oss?"

"Varför tar det så lång tid?"

Ja, till och med "Vi kanske borde följa en annan Gud istället."

Guds folk klagade under hela långa färden - ända fran till det ögonblick då de nådde gränsen till det speciella land som Gud hade lovat dem.


 


Efter att jag hade läst texten så började vi planera lite inför BARNGUDSTJÄNSTEN som barnen ska vara delaktiga i den 29 april. Så vi kom väl fram till en hel del, får väl se hur fortsättningen kommer att bli.

Lite trist var väl att inte fler barn var med idag, när vi började planera från start. . .men så blir det ibland. Får hoppas på fler barn nästa vecka istället kanske.



Av Hanna Boman - 25 september 2011 16:10

Idag hade jag återigen SÖNDAGSTIMMEN i kyrkan och det var ju då lite fler barn den här gången som var med än sist jag hade det. Så sammanlagt 6 stycken barn, och då är det ju betydligt roligare att ha det.

Förra vecka började vi läsa ur den nya "söndagstimmeboken", så jag fortsatte i den idag.


Den här texten läste jag:


En sorglig dag

 

"Välkommen till min värld", sa Gud till Adam. "Visst är den fin?"

"Välkommen till min trädgård", sa Gud till Eva. "Det här är den vackraste platsen av alla. Och jag vill att den ska vara ert hem. Sköt om djuren åt mig. Sköt om växterna. Och ät vad ni vill. Det finns gott om träd att plocka från."

Adam och Eva visste inte vad de skulle säga. De tittade på trädgården. De tittade på varandra. Och sedan log de världens största leende. Här skulle livet bli perfekt. Helt perfekt.

"Jo, en sak till", sa Gud. "Ser ni trädet där borta? Det där i mitten av trädgården Frukten Frukten på det trädet är inte bra för er, förstår ni. Om ni äter av den, så blir jag mycket ledsen. Och då blir ni tvugna att lämna den här underbara platsen."

Adam och Eva tittade på varann igen. De hade så många träd att välja på´, att det skulle bli svårt att låta bli bara ett. Och länge nöjde de sig med mjuka, saftiga päron, söta apelsiner med tjockt skal och runda, mogna meloner.

Så en dag kom ormen på besök. "Säg mig", sa ormen, "vilka träd får ni äta av?"

"Allihop", log Eva, "utom det i mitten av trädgården".

"Jaså?", sa den listige ormen. "Och varför får ni inte äta av det?"

"För att Gud skulle bli väldigt ledsen", svarade Eva. "Och vi skulle bli tvugna att lämna den här vackra platsen."

"Struntprat!" skrattade ormen. "Gud vill inte att ni ska äta av den frukten eftersom han vet att ni skulle bli lika kloka son han. Hur det känns att vara snäll - det vet ni. Men hur det känns att vara elak - det har Gud inte sagt något om. Ät frukten, så kommer ni att få veta hur det är, det också."

Eva tyckte att frukten såg underbart god ut. Hon hade undrat ibland hur den smakade. Och egentligen var det väl inte rättvist att det fanns saker som de inte fick veta.

Så hon plockade en frukt. Och åt en bit. Och gav åt Adam, så att han skulle smaka. Och genast upptäckte de hur det kändes att göra något elakt. De kände att de hade gjort något så dumt, att det knöt sig i magen. De blev röda av skam i ansiktet. Och istället för att springa och möta Gud när han kom på besök i trädgården nästa gång, så psrang de och gömde sig.

"Jag vet vad ni har gjort", ropade Gud sorset.

"Nu måste ni lämna denna underbara plats."

"Farväl", sa Gud till Adam. "Från och med nu måste du gräva i jorden för att få mat."

"Och när era liv är slut", sa Gud, "kommer ni att bli till jord igen. För det är av jord ni är gjorda."

Adam och Eva tittade på varandra. Sedan gick de sorgsna ut ur trädgården. De hade lärt sig vad det innebar att vara elak. Och det hade förändrat Guds goda värld för alltid.


 



Presentation


Hej!
Jag heter Hanna och bor i centrala Karlskrona. Hoppas att ni kommer att få en trevlig läsning i min blogg, VÄLKOMNA!

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6 7
8
9
10
11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min blogg i stort & smått! med Blogkeen
Följ Min blogg i stort & smått! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se