Idag hade jag återigen SÖNDAGSTIMMEN i kyrkan och det var ju då lite fler barn den här gången som var med än sist jag hade det. Så sammanlagt 6 stycken barn, och då är det ju betydligt roligare att ha det.

Förra vecka började vi läsa ur den nya "söndagstimmeboken", så jag fortsatte i den idag.

Den här texten läste jag:

En sorglig dag

"Välkommen till min värld", sa Gud till Adam. "Visst är den fin?"

"Välkommen till min trädgård", sa Gud till Eva. "Det här är den vackraste platsen av alla. Och jag vill att den ska vara ert hem. Sköt om djuren åt mig. Sköt om växterna. Och ät vad ni vill. Det finns gott om träd att plocka från."

Adam och Eva visste inte vad de skulle säga. De tittade på trädgården. De tittade på varandra. Och sedan log de världens största leende. Här skulle livet bli perfekt. Helt perfekt.

"Jo, en sak till", sa Gud. "Ser ni trädet där borta? Det där i mitten av trädgården Frukten Frukten på det trädet är inte bra för er, förstår ni. Om ni äter av den, så blir jag mycket ledsen. Och då blir ni tvugna att lämna den här underbara platsen."

Adam och Eva tittade på varann igen. De hade så många träd att välja på´, att det skulle bli svårt att låta bli bara ett. Och länge nöjde de sig med mjuka, saftiga päron, söta apelsiner med tjockt skal och runda, mogna meloner.

Så en dag kom ormen på besök. "Säg mig", sa ormen, "vilka träd får ni äta av?"

"Allihop", log Eva, "utom det i mitten av trädgården".

"Jaså?", sa den listige ormen. "Och varför får ni inte äta av det?"

"För att Gud skulle bli väldigt ledsen", svarade Eva. "Och vi skulle bli tvugna att lämna den här vackra platsen."

"Struntprat!" skrattade ormen. "Gud vill inte att ni ska äta av den frukten eftersom han vet att ni skulle bli lika kloka son han. Hur det känns att vara snäll - det vet ni. Men hur det känns att vara elak - det har Gud inte sagt något om. Ät frukten, så kommer ni att få veta hur det är, det också."

Eva tyckte att frukten såg underbart god ut. Hon hade undrat ibland hur den smakade. Och egentligen var det väl inte rättvist att det fanns saker som de inte fick veta.

Så hon plockade en frukt. Och åt en bit. Och gav åt Adam, så att han skulle smaka. Och genast upptäckte de hur det kändes att göra något elakt. De kände att de hade gjort något så dumt, att det knöt sig i magen. De blev röda av skam i ansiktet. Och istället för att springa och möta Gud när han kom på besök i trädgården nästa gång, så psrang de och gömde sig.

"Jag vet vad ni har gjort", ropade Gud sorset.

"Nu måste ni lämna denna underbara plats."

"Farväl", sa Gud till Adam. "Från och med nu måste du gräva i jorden för att få mat."

"Och när era liv är slut", sa Gud, "kommer ni att bli till jord igen. För det är av jord ni är gjorda."

Adam och Eva tittade på varandra. Sedan gick de sorgsna ut ur trädgården. De hade lärt sig vad det innebar att vara elak. Och det hade förändrat Guds goda värld för alltid.

Idag hade jag den här terminens första SÖNDAGSTIMMEN för endast 2 stycken barn. Lite för lite barn, om man tänker på hur många som brukar vara med när jag annars har det...

Men jag läste ändå en text från boken och det var sista kapitlet ur denna underbara boken...så nu är den slut...ve och fasa!

HEJSAN POJKAR OCH FLICKOR!

Jag har en ny hobby. Trädgårdsarbete! Det finns inget som är så härligt som att räfsa lite i trädgården. Och jag är riktigt duktig på det också! Jag ska ställa upp i en blomstertävling på Gräs- och trädgårdsmässan. Min granne, fru Svensson, ska också ställa upp.

Men Peter Ärta talade om för mig att fru Svensson har förbjudet gödningsmedel i sitt trädgårdsland.

Jag var precis på väg att skvallra för domaren när Jerry stoppade mig. Han sa att han hade en historia som jag borde höra innan jag berättade det hela för någon.

STÅLPOJKEN OCH RYKTESOGRÄSET

"Tack så mycket för att ni lissnade på mig!" sa butlern Alfred som avslutning på det tal han just hade hållit på Grönsaksskolans informationsdag om yrkesval. "Jag skulle gärna ha stannat kvar längre men jag är jättetrött. Jag måste nog gå hem och ladda batterierna!"

SENARE SAMMA DAG...

"Hörde du vad herr Alfred sa?" frågade Otto Ellen på väg hem från skolan. "Japp", svarade Ellen, han sa att han skulle vara gå hem och ladda batterierna. Jag tror att Alfred ÄR ... EN ... ROBOT!"

Plötsligt hördes en röst från ingenstans.

"Vad sa du?"

"Vem var det som sa det där?" undrade Ellen, samtidigt som hon sänkte blicken och fick syn på ... ett TALANDE OGRÄS.

"Kom igen då, berätta hemligheten för mig", sa ogräset. "Har inte era föräldrar lärt er att ni ska dela med er?"

"Jo, vi fick reda på någonting om herr Alfred idag", förklarade Otto. "Vi tror att han är ... en robot!"

STRAX DÄRPÅ...

Ogräset dök upp i Peter Ärtars trädgård. Hon talade om för Peter att herr Alfred var en farlig robot. Inom kort var det ryktesspridende ogräset överallt i staden och upprepade samma sak för alla.

"Så vad är ett rykte?" undrade herr Nilsson.

"Ett rykte börjar med en historia", förklarade ogrädet. "Kanske är det sant, kanske inte. Men ju fler gånger det upprepas desto svårare blir det att förneka det. Och sedan blir det bara värre och värrre!"

Det var sant; varje gång någon i staden upprepade ryktet växte sig ogräset allt större. Snart hade det spridit sig över hela staden. Och det hade börjat med att Otto och Ellen bara hade berättat någonting som de trodde!

Ogräset spred sig kraftiga rötter som spräckte trottoarer och till och med tog sig igenom väggar. Om inte någontilng gjordes för att stoppa det här fruktansvärda ryktesogräset skulle staden förstöras helt och hållet!

Det fanns bara en sak att göra. Borgmästaren lyfte telefonluren och ringde till ... Stålpojken!

Stålpojken flög rakt ner under staden ... i jakt på ogräsets rötter. Men när Stålpojken stötte ihop med ogräset var hon så stor atrt han inte kunde besegra henne.

"Stålpojken behövde vår hjälp",  ropade Alfred, samtidigt som han sprang runt på stadens torg för att hitta frivilliga. Men ingen ville hjälpa Alfred eftersom alla trodde att han var en farlig robot. Stålpojken och hela staden var illa ute!

PLÖTSLIGT ...

"Ni kan inte stoppa mig!" ropade ogräset, och for upp genom asfalten och tog tag i Alfred. Hon var nu större än det högsta huset i staden.

SAMTIDIGT ...

Ottos pspps frågade barnen vad det var som hade hänt egentligen.

"Jo, vi hörde herr Alfred säga att han behövde ladda batterierna", förklarade Ellen. "Vi trodde att han var en robot."

"Herr Alfred är ingen robot", sa pappa Sparris. "Han är en väldigt trevlig man."

I samma stund som han sa de fina orden blev ogräset till vacker grönska.

Snart började hela staden säga fina saker fina saker om Alfred, och ryktesogräset förvandlades till fantastiska blommor överallt.

"Gud vill inte att vi ska säga saker som sårar andra, han vill att vi ska säga fina saker."

OK...

Så Jerry hade rätt. Inte ens Gräs- och trädgårdsmässans vinnarpokal är värd att sprida rykten om min granne, fru Svensson för. Även om det är så att hon har förbjudet gödningsmedel kommer inte juryn att få höra det från mig. De kommer säkert att upptäcka detsjälva i så fall.

Gud vill inte att vi ska säga elaka eller dumma saker om varandra. Gud vill att vi bara ska sprida fina ord.

Ikväll har vi ledare i SÖNDAGSTIMMEN träffats för att gå igenom lite nytt material till hösten bland annat, eftersom den där boken "Bibelsnack i grönsakslandet" är nu färdigläst...vilket känns lite sorgligt. Men jag tycker även att det kommer kännas kul med lite nytt material, det behövs för både oss som ledare och barnen. 

Sen kommer vi få en del nya ledare också, vilket är roligt.

Många som har avsagt sig av de som varit med länge nu.

Även Manuela, som har varit sammankallande i många år har avsagt sig den rollen och även då som ledare också.

Så vem har fått denna "stora" roll nu då, om inte jag?

Det kommer kännas roligt, att få ta lite mera ansvar för en grupp i kyrkan.

Får se hur det kommer att gå bara!

Manuela bjöd på riktigt gott fika, som jag har tagit bilder på...så det kommer att komma ett litet bildinlägg en annan kväll, när jag lagt över dem i datorn.

Idag hade jag återigen SÖNDAGSTMMEN. Ja, det var ju förvisso ett tag sedan som jag hade det nu, men ändå. Kul som alltid i alla fall.

Så den här texten läste jag idag för 5 stycken barn:

LENNART DEN GODHJÄRTADE VIKINGEN

HALLÅ DÄR!

Har du någon gång spelat det där spelet där man kastar över pinnar och vinner priser? Ja, jag är själv en mästare på det! Japp, så är det. Jag vinner alltid! Häromdagen var vi på ett nöjesfält och Jerry ville vinna en lila plastekorre, men jag kastade min ring först och vann den! Jag är BÄST!

Jerry sa att det var dags för mig att ändra inställning. Han sa att jag skulle läsa historien om Lennart den godhjärtade Vikingen.

Det var en gång en liten by vid havet där ett ett gäng vikingar bodde. Precis som alla andra vikingar ägnade  de sina dagar åt att plundra. Det är ett finare ord för att ta andra människors saker. De stal. Och deras båtar var så snabba att ingen kunde komma ikapp dem. De kom undan --- varje gång.

Men det var inte alla vikingar som var inblandade i det här fula tjuveriet. Det fanns en viking som hette Lennart som inte tyckte om att åka och härja.

Det var i själva verket så att när de andra vikingarna kom tillbaka från sina plundringar brukade Lennart ta den lilla del av bytet som han fick (tillsammans med några grytlappar som han själv hade gjort) och åka ut på havet i sin pyttelilla båt.

De andra vikingarna hade ingen aning om vart Lennart tog vägen. Så, Sven och Janne bestämde sig för att följa efter honom och ta reda på det.

Vad de såg gjorde dem, milt uttryckt , bekymrade. Lennart tog sin del av bytet och lämnade tillbaka det till det kloster som de andra hade plundrat natten innan. Sven och Janne visste att om Olof - den störste och elakaste vikingen av dem alla - fick reda på det skulle Lennart få STORA problem. Så de beslutade sig för att berätta om det för någon.

Några dagar senare var Olof och de andra vikingarna ute i den stora, snabba båten. "Men hallå, är inte det Lennart där bort?" undrade Olof, samtidigt som han tittade i sin kikare.

Sven och Janne försökte distrahera Olof så att han inte skulle se vad Lennart höll på med, men det var redan för sent. Olof såg vad Lennart höll gjorde och blev jättearg. "Den där lille vikingen kommer att få STORA problem", ropade han.

Det dröj´de inte länge innan vikingarna hade kommit ikapp Lennart och hans lilla båt. Men i samma stund som de tog fast honom blåste det plötsligt upp till en väldig storm. Vågorna var så höga att alla vikingarna kastades i havet.

"Kämpa på Lennart. Vi ska rädda dig!" ropade munkarna, medan dse skyndade sig att rädda Lennart från de våldsamma vågorna.

"Men mina vänner då?" undrade Lennart när han nådde fastlandet.

"Nja, de var elaka mot oss", svarade munkarna.

"Jag är ganska säker på att Gud vill att vi ska hjälpa alla, inte bara de som är snälla."

"Åh, ja just det", sa munkarna. Vi är munkar; vi borde veta det."

Så munkarna räddade inte bara Lennart den dagen, utan de alla andra vikingarna också - allt tack vare att Lennart hade blivit vänner med dem genom att dela med sig.

INSTÄLLNING ÄNDRAD!

Jag gillar verkligen den där plastekorren. Och något som jag gillar ännu mer än den där plastekorren är att vinna. Men jag gillar Jerry mer än jag gillar båda de två sakerna. Så jag gav ekorren till Jerry.

Det är viktigt att behandla andra rättvist och snällt, precis så som Lennart gjorde. Och vet du om en sak? Det är jättekul att dela med sig!

Det är dags för mig att börja sätta andra först, vad jag än gör. På så vis vinner alla!

Jag hoppas du kommer ihåg att Gud vill att du också ska sätta andra först.

För att...

Gud har gjort dig unik, och han älskar dig väl´digt mycket!

Idag har jag haft SÖNDAGSTIMMEN vilket gick bra, som alltid. Det var ganska många barn den här gången, vilket absolut varierar från gång till gång. Sammanlagt var det sju stycken barn, vilket jag tycker är roligt. 

Och den här texten läste jag idag:

HEJ POJKAR OCH FLICKOR!

Har ni någonsin sett någon och tänkt: "Oj! Han är verkligen annorlunda!" Det har jag. Det finns till exempel en kille i min hemkunskapsgrupp i skolan som gillar att ha grytvantar på huvudet.

De andra i min klass och jag har kommit fram till att han är lite, hm...galen!

Efter skolan stötte jag ihop med Otto Sparris och beraättade om killen för honom.

Han tyckte att jag borde läsa en ber'ttelse om pumpor som var riktigt annorlunda de också.

Jag älskar berättelser...så varför inte!

PUMPORNA MÅSTE VARA GALNA

SWISCH lät hissen innan den stannade och kapten Claes klev ut på kontrolldäck på den amerikanska rymdstationen.

"Åh, kapten Claes!" sa Nicke, som var rymdskeppets ingenjör. "Det kommer bara att dröja fem minuter innan den där popcornmetereoren kraschar rakt in i oss".

"Är det salt eller ost på popcornen?" undrade Sigge. Den där osten fastnar alltid i tänderna på mig".

"Vänta lite nu, de där killarna kanske vill hjälpa till!" sa Pelle, och pekade på några pumpor som arbetade för sig själva lite längre bort.

"De är nykomlingarna!" sa Nicke.

De bara äter och sjunger hela tiden. Jag tror att de är en smula galna!"

"Jag heter Pelle och vi har ett problem", sa Pelle till de nya killarna.

"Jag heter Leif".

"Jag heter Olle. Det är vi som är nykomlingarna".

"Jag har hört det", sa Pelle.

"Varför äter och sjunger ni hela tiden?"

"Varför gör inte du det?" undrade Pelle.

För att det är galet...hm, jag menar annorlunda."

"Ibland kan det vara bra när saker och ting är annorlunda", sa Leif Pumpa.

"Jag tror förresten att jag skulle kunna äta en hel buss!"

"Jag tror att jag skulle kunna äta ett helt rymdskepp!" sa Olle.

"Jag skulle kunna äta en hel planet!" sa Leif.

"En hel planet"? Pelle fick plötsligt en idé.

"Skulle ni killar vilja hjälpa till att rädda det här rymdskeppet?"

"Oj", sa Leif, "det skulle ju vara superhäftigt!"

Så Claes, Nicke, Sigge och Pelle hjälpte pumporna in i de två räddningsfarkosterna som fanns ombord på skeppet.

"Vi har bara två minuter på oss nu!" sa Claes. "JAg hoppas verkligen att detta kommer fungera!"

Farkosterna for iväg och flög genom rymden tills SPLATT!!!  Farkosterna kolliderade med meteoren!

"Mums! Vi äter den!" ropade pumporna. Och de åt och åt och ÅT! Ombord på rymdskeppet var alla väldigt nervösa.

"Bara tio sekunder kvar!" sa Claes.

"Jag hoppas verkligen att de var riktigt hungriga!

Fem... Fyra... Tre... Två... EN!!!" PANG! Leif och Olle knsckade på dörren!

"Oj, vad mätt jag är!" sa Leif.

"Uppdrag utfört. Ni räddade skeppet!" sa Claes.

"Äh, det var väl ingenting!"

"ingenting?" sa Nicke.

"Ni åt upp fjortontusen ton popcorn killar!"

"Ja", sa Leif, det kanske är någonting ändå."

"Tänk att jag inte ville vara er vän tidigare bara för att är annorlunda!" sa Nicke

"Det är vi också!" instämde två mycket mätta och väldigt glada pumpor.

TILLBAKA TILL SKOLAN!

Jag gick tillbaka till hemkunskapssalen och beslutade mig för att försöka prata med den nye killen! Jag gick fram till homon och presenterade mig och upptäckte att han faktiskt var väldigt rolig! Han lärde mig ett jättebra recept på varma mackor, och vi hade jättetrevligt.

Jag upptäckte också att det var ganska kul att ha grytlappar på huvudet. Jag har ju trots allt inga händer att ha dem på i alla fall!

Visst är det fantastiskt att Gud gjorde alla olika? Det gör helt klart saker och ting intressantare - och roligare också!

Även denna söndagen hade jag SÖNDAGSTIMMEN, vilket jag tycker är väldigt skoj. Men den här gången var det inte så många barn, utan bara tre stycken. Anledningen till det var nog för att gudstjänsten var idag kl 16. Men jag läste ändå ur våran bok och dagens text var:

GURK GURKSSON

HALLOJSAN!

Jerry och jag har just köpt nya hattar. Jerry köpte en vanlig keps, men jag ville ha ville ha någonting mer äventyrligt, som en filthatt.

När vi var på väg hem från affären knuffade Svampbröderna till så att vi tappade våra hattar, de dem!

Medan vi funderade hur vi skulle göra för att hämnas fick prinsessan Petunia syn på oss och hon utmanade oss att läsa historien om Gurk Gurksson. Hon sa att det skulle kunna hjälpa oss att finna en lösning på det hela.

Skvatt! Gurk Gurksson kastade sig i den puderlika snöbollen och greppade den gyllene morotsnäsan från den stora snögubbens runda ansikte.

"Aha! Det man får tag i får man behålla!" ropade proffesor Kvist, samtidigt som han slet åt sig den värdefulla guldnäsan. Kvist hade förstört allting...igen.

SENARE SAMMA DAG...

"Kvist är bara en mobbare, Gurk", sa Mårten i ett försök att trösta Gurk på telefon. "Jag måste hitta Simsons hårborste", svarade Gurk.

"Då kommer jag att ha all makt, och Kvist  kan aldrig vara dum mot mig igen", sa han och satte på sig sin hatt.

"Nu går jag och köper glass!"

LITE SENARE...

Gurk log mot den vackra rabarberflickan som jobbade i glasskiosken.

"Hej Julia.Jag letar efter Simsons hårborste."

"Gör inte det, Gurk. Det är alldeles för farligt", sa Julia.

Men efter att han hade blinkat mot henne och gett henne sitt allra vackraste leende gav hon honom adressen i alla fall.

ÄNNU SENARE...

Gurk Gurksson gav sig av djupt in i katakomberna och lyste med sin ficklampa i alla bergsskrevor. "Den där Simson. Oj, oj, oj, vilken kille!" sa Gurk, samtidigt som han tittade storögt på den muskulösa persikan som brottades med ett lejon. Han korsade med försiktiga steg hängbron som ledde fram till den piedestal där hårborsrn låg.

"Grattis, herr Gurksson!" Det var ärkefiende som stod på andra sidan bron.

"Ge hit borsten", beodrade Kvist.

"Aldrig! Nu är det jag som har makten!" sa Gurk.

Men Kvist hade tagit Julia tillfånga!

Det är ett enkelt byte, Gurk. Du ger mig borsten och jag ger dig den vackra flickan!"

"Gör det inte, Gurk!" ropade Julia. Gurk hade inget val. Han gav honom borsten.

"Vi måste stoppa honom! Han är en mobbare! Jag måste ge igen!" ropade Gurk efter att Kvist hade försvunnit.

"Det står i Bibeln att vi ska älska våra fiender", sa Julia. "Vi kan inte ge igen hela tiden! Det skulle leda till att det blev kaos i världen!"

"Förlåt Julia", sa Gurk. "Att vara elak mot en mobbare skulle bara göra mig till en mobbare också. Men Kvist kan styra hela världen så länge han har den där hårborsten!"

"Bibeln säger att Gud gav sin makt till Simson, inte till hans hår eller hårborste", sa Julia.

"Jag vet vad jag ska göra!" sa Gurk, samtidigt som han satte av efter Kvist.

ÖGONBLICK SENARE...

"Håll er borta. Jag har en hårborste och jag är inte rädd för att använde den!" skrek Kvist.

Men Mårten hade ringt polisen, och de dök upp i precis rätt tid för att fängsla Kvist.

"Släpp honom , killar!" sa Gurk. "Gud ger oss makten att älska, till och med våra fiender."

"Ingen har någonsin varit snäll mot mig tidigare!" sa Kvist. "Förlåt mig. Här har du din hårborste."

"Nää. Behåll den du, du behöver den för att borsta över den där flinten du håller på att få där uppe på huvudet", svarade Gurk, samtidigt som han rättade till professor Kvists hår.

"Jag tror att jag kommer att tycka om att vara god vän med dig!"

Idag har jag haft ´den här terminens första SÖNDAGSTIMME och det gick bra. Jag tycker det är roligt att läsa ur denna boken som tidigare, så den här texten läste jag idag:

HEJ ALLIHOP!

Bara för att jag inte tycker om all musik som Sixtren gillar säger han att jag inte förstår mig på musik!

Jag blev verkligen ledsen när han sa det. Visst, han sa sedan inte menade det. Och sedan tyckte hanatt jag bara skulle förlåta och glömma alltihop. Aldrig i livet, hörru!

Nu vill Sixten att jag ska lyssna på en berättelse. Ja, eftersom jag är en så snäll och förstående tomat så gör jag väl det då.

SIXTENS VIK

En sommar gav Jerry och Sixten sig ut på en tre timmar lång segeltur tillsammans med en miljonär, hans fru och en professor. Jerry var kapten och Sixten hans matros. När Jerry lämnade rodret för ett ögonblick, för att gå och se hur passargerarna hade det, kraschade Sixten båten rakt i en stor klippa! De fem skeppsbrutna lyckades ta sig i land, men nu var de strandade på en öde ö.

"Du kraschade vår båt!" sa Jerry.

"Ja, vad har du att säga till ditt försvar?" undrade Smulam´n, miljonärens fru. Den natten när de låg i sina små nybyggda hyddor drog Sixten djupt efter andan pch sa, "Jamen, Jerry, det här kanske inte är så illa trots allt."

"Inte illa? Sixten, vi är fast på den här ön och det finns inget sätt för oss att ta oss hem!"

Sixten var väldigt ledsen. "Han menar att JAG inte är bra nog! Jag slår vad om att de skulle bli gladare om jag bara försvann."

Följande morgon fick miljonären och Smulan syn poå kaptenen högt uppe i ett träd. "Har någon sett till Sixten?" undrade Jerry.

"Han var borta när jag vaknade!"

Plötsligt kom professorn farande med en gigantisk slangbella gjord av bambu.

"Om vi spänner snöret och sedan kapar av det kan den här skjuta oss hela vägen hem!" sa han, samtidigt som han visade de skeppbrutna hur hans uppfinning fungerade.

PLIONG!! En kokosnöt sköts rakt upp i luften och träffade Jerry, som sedan brakade rakt ner och kraschade taket till miljonärens hydda!

"Förlåt!" sa professorn. Kan du någonsin förlåpta mig?"

"Det var en olyckshändelse", sa kaptenen.

"Jag förlåter dig."

Sedan bad Smulan och miljonären om ursäkt.

"Vi vet att du inte gjorde det med flit", sa Smulan.

"Vi förlåter dig."

"Tänk om jag hade sagt förlåt och ni inte förlåtit mig. Då hade jag mått uruselt", sa Jerry.

I samma stund insåg de att de inte hade förlåtit Sixten när han hade bett om ursäkt. De sprang ner till viken och hittade Sixten där, flytandes på en pytteliten flotte.

"Ni gillar ju inte mig längre!"

"Men vi TYCKER om dig!" sa miljonären.

Och vi förlåter dig för att du kraschade båten!" tillade Smulan.

"Alla gör misstag", sa kaptenen.

"Vi gjorde fel när vi inte förlät dig när du sa fårlåt."

"Äh! Jag förlåter er, kompisar!" sa Sixten.

SWISCH-SWISCH -- dewt var professorn som kom flygandes i en bambuhelikopter!

"Kliv ombord!" sa professorn.

Alla var glada över att få gå hem! De var också väldigt glada över att ha lärt sig så mycket om förlåtelse.

Här kommer nu texten som jag läste idag för barnen på Söndagstimmen.

Hej pojkar och flickor!

Jag vet inte hur ni känner, men ibland är jag rädd för fler saker än jag ens kan räkna! Därför tänder jag alltid min lila ficklampa när jag ska gå och lägga mig.

Igår kväll SLOCKNADE min ficklampa! Om jag hade haft ben hade de darrat så mycket att det hade varit svårt att stå upprätt!

Då påminnde Jerry mig om en gammal berättelse som jag inte hade hört på mycket länge, berättelsen: Var är Gud när jag är r-rädd?

VAR ÄR GUD NÄR JAG ÄR R-RÄDD?

"Otto! Det är dags att gå och lägga dig", säger mamma Sparris. "Förresten är det där skräckprogrammet på TV alldeles för otäckt för dig i alla fall."

"Jag är inte r-rädd", sa Otto, samtidigt som han stängde av TV:n och började gå uppför trapporna. Otto satt inne i sitt mörka rum när plötsligt PANG! Ett stort, rött monster dök upp från ingenstans.

POFF!

Locket på Ottos leksakslåda öppnades och ut studsade...en liten gurka?

Otto blev glad när han insåg att det var Jerry Tomat och Sixten Gurka. "Vi hörde att du var rädd så vi tänkte komma och hjälpa till!"

Jerry och Sixten sjöng en sång om hur Gud är större än alla monster!

"Du behöver inte vara rädd, för Gud är STÖRST!" förklarade Jerry.

"Större än King Kong?" undrade Otto. "För King Kong är en väldigt stor apa!"

"I jämförelse med Gud är King Kong bara en pytteliten insekt!" sa Jerry.

"Är han större än slemmonstret?" frågade Otto.

"För han är det största monstret av dem alla!"

"Jämfört med Gud är slemmonstret som ett litet, litet sandkorn", sa Sixten.

"Titta bara på himlen!"

"Gud skapade alla de däe stjärnorna på egen hand", förklarade Sixten när de tillsammans tittade ut genom fönstret.

"Oj!" sa Otto. Det skulle slemmonstret aldrig kunna göra!"

"Och Gud skapade djuren och människorna också!"

"Därför behöver vi aldrig vara rädda. Allt det som Gud har skapat betyder väldigt mycket för honom."

"Så Gud är den största av dem alla, och han är på min sida!" utbrast Otto.

Otto var precis på väg att somna när plötsligt PANG!

"Hjälp! Det är Frankenselleri som hade skrämt Otto. Det monstret som hade skrämt Otto på TV:n tidigare hoppade just nu in i hans sovrum.

"Jag heter Lasse Frankensson, och jag är en skådespelare från Skara. Jag bara låtsas vara Frankenselleri på TV."

Otto kunde knappt tro sina öron. Alla de monster som han hade varit rädd för var egentligen inga monster alls.

"Hallå där! Vad är det som pågår därinne?" ville Ottos pappa veta.

"Åh, det är bara jag som ligger och sjunger", sa Otto. "Gud är större än alla monster! Han skapade hela universum, och han tar god hand om mig!"

"Det är riktigt". Hans pappa höll med. "Det låter som du ligger och tänker på någonting bra. Men nu måste du sova. Jag älskar dig lillkillen."

"Jag älskar DIG, storkillen!" sa Otto.

Och sedan somnade Otto, ensam i det mörka rummet.

HaHa, visst är det roliga texter vi ledare läser för barnen på Söndagstimmen när det är gudstjänst för de "gamla"?

Själv gillar jag den här boken fullt ut!!